Språket som talades på Eketorp under tidig medeltid kallas för runsvenska. Detta var en vidareutveckling av järnålderns urgermanska. Nya språkljud som till exempel ”y”, ”ä” och ”ö” medförde förändringar i skriftspråket. Man överger den äldre runraden och börjar använda sig av en yngre runrad med 16 tecken.
Skriftspråket
Med kristendomen följde latinet och det latinska alfabetet (det alfabet vi använder i dag). Präster och biskopar som utbildats utomlands kom under tidig medeltid till Sverige för att sprida den kristna religionen. De kunde inte det språk som talades här utan använde sig av latinet och det latinska alfabetet. Latinet och dess alfabet kom till en början endast att användas av präster och myndighetspersoner. Mässorna i kyrkorna hölls på latin och landskapslagarna som började skrivas ner på 1200-talet, skrevs med latinska bokstäver. Stavningen vi ser i de tidiga landskapslagarna är ganska godtycklig. Några stavningsregler fanns inte. I en och samma text kunde man stava ordet med på inte mindre än sju olika sätt; med, mæd, medh, mædh, met, mæt, mæth (!)
Vid sidan av alfabetet användes också en medeltida runskrift - den medeltida futharken. Denna innehöll 16 tecken. Det var folkets skriftspråk och kom att användas en lång tid framöver. Runorna ristades liksom tidigare in i trä, ben eller vax. Lite anmärkningsvärt är det att man hittat runinskrifter på kyrkliga föremål som till exempel stenkistor och dopfuntar från denna tid.
Litteraturtips:
Den medeltida futharken: http://geocities.com/Athens/Acropolis/1327/runsvmedl.html
Futhark: http://www.canit.se/~griffon/diverse/runes/futhark/
