Hällkista. Källa: Raä och statens historiska museer: "Ölands järnåldersgravfält, volym IV".
Under 400-500-talet förekom både jordbegravningar och brandbegravningar. På Öland begravdes hälften av alla människorna i kistor. Kistorna kunde antingen bestå av trä eller vara uppbyggda av kalkstenshällar som ställdes på kant. Den andra hälften brändes på likbål och blev sedan begravda tillsammans med gravgåvor och rester från bålet, i en grop i marken.
Jordning
Både de som jordades och de som brändes fick med sig gåvor i graven. Dessa skulle de döda använda i livet på andra sidan. Kvinnorna fick ofta med sig vackra smycken och textilredskap medan männen försågs med knivar och svärd. Ofta försåg man de döda med mat som förvarades i keramikkärl samt ett eller flera husdjur. Bild på hällkista
Brandgrav
En del ölänningar valde att bränna sina döda före begravningen. Man brände kroppen och gåvorna eftersom man trodde att själen frigjordes från kroppen i eldslågorna. Till likbränningen och efterföljande begravning kom släkt och vänner för att hedra den döda. Säkert spelade man också musik, sjöng och pratade om den döda. Efter att elden slocknat plockade man försiktigt ihop den dödas ben och gåvor. Därefter grävdes en grop i närheten av likbålet, där benen och gåvorna lades ner. Ibland lät man benen och gåvorna ligga kvar på bålet. Därefter täcktes allt med jord och stenar.
